mylittleempire

trodde inte när jag mötte dig för snart fem år sedan att du skulle ta en så stor plats i mitt hjärta, men oavsett hur sällan vi ses så är det ett faktum, sådär ett halvt årtionde senare.  det bästa är nog att jag tror att du vet om det.
fyfan vad du gör mig glad :)

ee cummings och ramones gör ett återbesök,

men det finns ingen likhet mellan mig och henne,
annat än bångstyrigt hår och skrikande självhat

precis som att du inte är lik honom,
förutom den delen av din själ som verkligen är liten och ömtålig


vi är ingenting som de någonsin var.

min gaga har varit borta i tre månader på onsdag.
tre jävla månader.

sjuuukt.

deo meotjin sarang mannalgae.



den gråaste rödtotten i detta jävla konstanta vinterland, finns vissa saker som inte ens vårsol kan värma upp. jag hatar, hatar, hatar att släppa folk nära för antingen är jag så jävla känslig att jag borde medicineras för det eller så är människor verkligen det mest idiotiska och osmidigaste som finns. 

the baddest chick seoul city has ever had och jag, vi utgör ett jävligt bra team för man är inget utan de som backar upp en, oavsett väder.



shigan obso, I gotta go.

mr flowers och jag. 


förhoppningsvis bara helgen ut.

jag vill slåss.

starta upplopp, whatever



var fan är en moshpit då man behöver den?

koko kara zutto anata o mite iru wa

mitt ibland pelare av bärnstensfärgad marmor,
någonstans mellan mörka spiraltrappor och gigantiska, ändlösa bibliotek av minnen och bilder

där


i ett minnespalats med ytterst få utbyggnader,
börjar något storslaget ta form

jag är jävligt nära på att bedriva krig.
så otroligt sorgligt och patetiskt om det är vad som ska krävas för att du ska fatta att världen faktiskt skulle fortsätta snurra utan dig, att den innehåller andra levande varelser som inte på något sätt är längre stående än dig. jag vet att du är en bra människa innerst inne, förmodligen bara jävligt rädd, men om sanningen ska fram så spelar det inge roll vad du gömmer från andra för det är inte den sidan de aldrig ser som de dömmer dig utifrån. faktumet att jag aldrig, aldrig lär lita på dig igen ändrar inte att jag faktiskt är orolig för vad fan du håller på med.

jag vill verkligen bara skrika, att du ger dig på mig är en sak, jag såg det komma på flera mils avstånd men vårda för fan de relationer du har kvar.

som du själv sa till någon jag vet vi båda bryr oss om, "ta hand om dina vänner, du har ju inte så många."


sved den så var det din egen medicin som frätte.

"men kom hit,"


nästan fyra jävla månader och det är ingen skillnad, ingen ändring, varken framåt eller bakåt och vad fan håller jag på med



men för det mesta tvivlar jag på att det skulle spela någon större roll för dig. det är nog vad som tär mest. att det verkligen inte skulle spela någon roll. det går så långt men inte längre.

folk jag växte upp med hittar de människor de vill spendera resten av sina liv med.

ursäkta ålderskrisen men jag lär landa som en crazy cat lady.

kan ju utan tvekan erkänna att detta inte var vad jag förväntat mig för ett år sen.
om jag på något sätt skulle vilja ha det på något annat sätt?

haha, inte en chans.

49 dagar kvar.
förtionio.



inga månader eller halvår längre, utan förtionio.

ett välmenande långfinger åt tidigare högtflygande planer

för vad är livet utan plötsliga vändningar och oförväntade plot points?

för en gångs skull är det inte jag som flyr problemen

jag omfamnar dem och lever inte mitt liv igenom en backspegel.

oooorkaaaar inteeeeee

so bring on the night,
drive away the light,
bring the curtains down
and make it seem alright.

jag svor vid att vara död innan sexton.
jag är tjugoett, tjugoen jävla år levda.
jag är fortfarande kvar, sådär sex år senare

och för det är jag jävligt glad.

är det nu jag ska hacka loss på harvard, blogga på livejournal och supa skallen av mig?

inte för att jag just blivit dumpad men lulz.

Har tittat över Manics senaste setlists och inser att

(Slash ‘N’ Burn
Your Love Alone Is Not Enough

Motorcycle Emptiness

(It’s Not War) Just The End Of Love

Everything Must Go

Roses In The Hospital

My Little Empire

Postcards From A Young Man

You Love Us

Suicide Is Painless (Theme from M*A*S*H)

Enola / Alone

A Billion Balconies Facing The Sun

Motown Junk

If You Tolerate This Your Children Will Be Next

Small Black Flowers That Grow In The Sky (acoustic)

You Stole The Sun From My Heart (acoustic)

Faster

La Tristesse Durera

Some Kind Of Nothingness

Me and Stephen Hawking

Tsunami

Design For Life)


det nog är bäst att jag tar med mig den vattenfasta mascaran, för första tonerna till Tsunami och My Little Empire och jag kommer bryta ihop.

och Roses... jag kommer vara ett vrak. Ett lyckligt, nerbrutet vrak, tabula rasa.

för en liten rödtott, snart 21, proffessionellt manicsfan sedan -99, innebär inte tsunamis döda i japan, eller i alla fall inte på samma sätt, utan letan efter en röst och någonting eller någon att hålla fast vid när känslovågen slår till.



en av de främsta orsakerna till att jag lever idag. utan att överdriva eller överdramatisera.

jeeeesus säger jag bara.

varför får dethär mig att le som en idiot, egentligen?


försöker att inte djupdyka i psykologi denhär gången, men alltså.. ja.

"I'm not very good at talking," he says. "I don't know what to say."

ibland finns det få saker som är bättre
än att inte veta hur det slutar.

trodde att detta skulle bli ett argt inlägg om äckliga människor som säger konstiga saker och tror att man inte hör på andra sidan linern men allt blev som bättre och ändå kan jag inte formulera det nog väl.

nåväl, följande får ersätta atm.

andas,
andas

andas.