mylittleempire

jag är jävligt nära på att bedriva krig.
så otroligt sorgligt och patetiskt om det är vad som ska krävas för att du ska fatta att världen faktiskt skulle fortsätta snurra utan dig, att den innehåller andra levande varelser som inte på något sätt är längre stående än dig. jag vet att du är en bra människa innerst inne, förmodligen bara jävligt rädd, men om sanningen ska fram så spelar det inge roll vad du gömmer från andra för det är inte den sidan de aldrig ser som de dömmer dig utifrån. faktumet att jag aldrig, aldrig lär lita på dig igen ändrar inte att jag faktiskt är orolig för vad fan du håller på med.

jag vill verkligen bara skrika, att du ger dig på mig är en sak, jag såg det komma på flera mils avstånd men vårda för fan de relationer du har kvar.

som du själv sa till någon jag vet vi båda bryr oss om, "ta hand om dina vänner, du har ju inte så många."


sved den så var det din egen medicin som frätte.