mylittleempire

att inse att jag behövde inte dig
utan bara någon

känns lite bättre än det borde. jag är glad ändå.

den försiktiga, lilla panikartade rösten som viskar
nej, vänta, bara lite till-

men för livrädd för att försöka.

я рисою криво-кривo


det börjar komma tillbaka.

det är märkligt hur allt kan vända. så otroligt, otroligt märkligt. nu kommer hösten med stormsteg, och alla flyr staden, men för första gången är jag inte upprörd. det är okej. den här gången är alla inom räckhåll, inte en omöjlig distans bort. det blir inga permanenta avsked, ingen rädsla om förlorad vänskap.


tid är så otroligt lite när man vet att det finns en fortsättning.

jag undrar verkligen om du tänker samma sak som jag.

är det menat, så blir det.
as simple as that.

jag vet fortfarande inte.


jag vet inte.



faktum är att jag har aldrig varit prio ett. kommer aldrig vara heller. jag ber och ber för att vintern ska komma med nya berättelser och sudda ut det gamla men jag är rädd att allt sitter lite för nära.

min carebox är för liten för att öppnas med microskop och pincett och inte en enda jävla gång funderar du på att fråga något relevant.


din radar för intresseklubbar och deras antecknande måste vara förbannat trasig. jag säger upp mig. orkar inte längre.

samma toner ekar i bakhuvudet, vinters soundtrack, sekunder som gjorde kylan mindre omänsklig och höll mig säker utanför mitt lilla skal. jag var så säker- så otroligt säker- 

jag hatar att titta i backspegeln och se allt det uppenbara.

precis tre år senare, på timmen ganska precis. samma plats, samma gagande känsla.

"du kommer bli en bra mamma."


och hela den gigantiska tsunamin av känslor det innebar.

wäääää jag vill klippa mitt hår. less less LESS

vet väl inte riktigt var jag ska arkivera allt detta.

okej, "inte riktigt" är en lögn. jag har inte den blekaste.