mylittleempire

Jag spenderar mitt liv balanserandes motpoler.

Det finns inget poetiskt i det,
samtidigt ingenting så fyllt av musik, dikter, prosa och skrift.
Jag finner oftast bara olycka,
men när det väl skiner igenom, är det nära nog ljust nog att blända mig.
Det finns inte mycket jag tycker om,
men ibland älskar jag världen och dess skönhet.

De få klara ögonblicken,
när jag känner mig älskad,
fin,
ibland tamejfan vacker när ingen ser,
när jag slipper gömma vem jag är och var jag kommer ifrån.

Jag är inte en hel själ.
Det har jag inte varit på länge.
Jag har inga förhoppningar om mirakelmediciner,
ångesttrolldrycker och lyckopiller,
men jag kan erkänna min trasighet ibland,
och vara stolt över att jag överlevt.

Men du.
Hur mycket jag än älskar dig,
ovillkorligt,
evigt,
högt,
så intensivt att det gör ont;
du gör mig illa, och du anser dig ha all rätt.
jag behöver en vänlig hand, inte någon som pekar med hela armen (och säkert ibland resterande överkropp),

så många gånger har jag velat berätta för dig att
hur orkar man kämpa om man inga förhoppningar har?

faktum är,
det finns inte en enda människa i världen jag släppt in nog nära,
någon är på väg, och det skrämmer mig från vettet,
men jag vet att det kommer lösa sig.

jag vet inte vad jag lever för, 
om jag lever för något alls,
och jag förstår inte vad du har tänkt att jag ska kunna göra när allt jag någonsin får av dig är mer ångest,
mer saker jag inte kan göra,
mer krav som jag aldrig kommer kunna uppnå....


jag är som thantalos, fast med en egen vilja.
och vet jag att stenjäveln ska fortsätta rulla ner för backen oavsett vad jag gör
är jag ju inte dum i huvudet nog att fortsätta försöka.