mylittleempire

불타는 네 눈길은 내 몸을 타고 Ha! Ha! Ha!

거칠어진 숨소리 멈추진 마 No! No! No!

심장이 이 리듬을 따라가게 쿵! 쿵! 쿵!

det känns inte som något annat, någonsin.

det är ett bra tecken.

jag skrev typ två A4 om att skriva.

frammana känslor hos människor på andra sidan av planeten.


det enda jag kan konstatera är att jag saknar min unnie, peppen från i somras och all denna jävla inspiration.

vars försvann den?



var for mina ideer om the guns of brixton, om bankrån och hemmagjorda tunnlar och bbiribbom bbaeribbom, razzmatazz och glitter där solen lyser som minst? solnedgångar, solvärmda hustak, ugglor och maskerade hjältar och harley och ivy, partners in crime och allt som hör till?


jag känner mig rånad på inspiration.
intellektuellt utsvulten.
ge mig något att gå på för fan.
argh.

lather, rinse, repeat

det har som alltid funkat likadant, oavsett scenario.

extremt ovant.

undrar lite försiktigt hur vi hamnade här men vad fan, jag kommer säkert lära mig något av detta också.